Mentalt rubbad

Idag har Thea gått runt i kvarteret tillsammans med sina kompisar och lekt "bus eller godis" iklädda sina Halloweenkostymer. De gick runt i många hus på gatan och hade jätteroligt tillsammans ända tills Thea kommer in och är helt genomblöt. Då har en granne (som vi vet sedan tidigare är helt dum i huvudet) kastat iskallt vatten rakt i ansiktet på dessa små 7-åringar som inte gjort annat än ringt på hans dörr. OM man nu inte tycker om att det kommer barn och ringer på dörren så är det väl bara att strunta i att öppna dörren. Ska det vara så svårt? Och OM man bor i ett villaområde så får man faktiskt stå ut med att det bor barn där också. Den här mannen skrämde barnen ordentligt och han har gjort mig djävligt heligt förbannad. Men gör inte så mot barn och jag får hålla i mig för att inte gå dit över och skrika åt honom vad jag tänker om hans agerande. Varför jag inte går dit? Jag tror inte att det hjälper nämligen. Han ÄR tokig, har ALLTID varit tokig och kommer ALLTID att vara tokig och risken är att han skadar något av mina barn om jag skriker och fortsätter det krig som han egentligen redan startat. Jag har alltid undrat hur grannfejder startar och nu har jag nog förstått. NÅGON måste vara tokig och motparten tröttnar till sist och ger igen. FAN!