Jag jublar!

Kompis P har varit arbetslös sedan november 2008 och hittills varit på några intervjuer och kommit ganska nära ett nytt arbete men bara nära till idag. Nu kan hon titulera sig arbetscoach på Arbetsförmedlingen de närmsta 9 månaderna. Jag är såååå glad för hennes skull för jag har under en kort tid, på nära håll, fått följa ångesten hos henne som ofrivilligt blivit av med sitt arbete som hon trivdes med. Man kan lätt tro att det skulle vara lite skönt att vara arbetslös en liten stund när livet tidigare snurrat fort men i så fall måste det handla mycket om personlighet. Man kan inte slappna av och njuta när man inte vet NÄR eller OM man ska få en anställning igen. Trots allt är det mycket i livet som hänger på lönen och facken kräver också att man ska kunna flytta på sig till en annan stad om så krävs. Vad händer då med relationen, barnen och det sociala livet? Jag gläds med P och känner mig lite nöjd med att jag valt kommunen som arbetsgivare en tid som denna eftersom min anställning efter 7 år är lika säker som amen i kyrkan .