Ingenmansland

Just nu känns det som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden. Det är en återkommande känsla som gärna smyger sig på i samband med att våren kommer. När det blir ljust och dagarna blir längre får jag en längtan efter att göra något annorlunda. Tänk att få vara sin egen chef och att få vara fri i tanken och görandet under arbetsveckan. Jag undrar hur det skulle kännas att ingen annan än jag kan ställa krav på mig och få mig att prestera än det ena än det andra? Fast det bästa skulle ändå vara att bara kunna strunta i jobbet och kontoret en dag när solen skiner och man hellre vill vara ute med barnen. Ska livet vara så här? Måste man sitta på ett kontor 8 timmar per dag medan livet går förbi där utanför? Jag fattar väl precis som ni att jag har en släng av vårdepression varje år men det gör inte känslan mindre påtaglig för det. Jag vet också att jag nästan glömt min känsla av att vilja slå mig fri när semestern väl är här och jag får komma från de fyra väggarna några veckor och vila upp mig. Jag önskar bara att jag en vår någon gång i framtiden inte bara avfärdar det som min årliga dipp utan faktiskt gör slag i saken och gör något nytt. Jag hoppas att den 45-åriga jag har mera mod och mindre låsningar och bara hoppar fritt ut i luften någon gång när känslan faller på. Det är iallafall mitt råd till mitt äldre klokare själv och vi får väl se vad som händer i framtiden. Just nu händer det iallafall ingenting det kan jag lova.